Det var oehört

Länge sedan jag var här inne och hälsade på.


Det har hänt oehört mycket under denna tid så jag har velat lägga de mesta åt sidan. En väldigt jobbig period har varit och jag vill aldrig dit mer.

Nu tror jag och hoppas jag att vägen tillbaka till glädje är på gång. Men det är så oehört mycket kvar som ska klaffa. Men jag börjar äntligen landa och försöka ta en sak i taget.

Så nu tror jag att jag är redo att kasta in lite inlägg när suget kommer och hälsar på. Dela med mig till en viss skala innan allt är på plats igen:-) 


Efter

Att brutit ihop under veckans gång så har jag ändå kommit en bit i rätt riktning.


I fredags stod det träning för Alette på schemat. Vi pratade oehört mycket om hur livet är. Att det går upp och att det går ner. Jag kom till insikt med att jag kan och att jag kommer framåt. Även om jag inte känner det så markant. 

Vi diskuterade vad det var som ställde till det. Detta mesta är att jag blir spänd och hängande i olika moment istället för att vara kvick. Jag tar en halvhalt men jag är kvar i den förlänge istället för att ta en halvhalt och lätta av. För att sedan ta ytterligare en halv halt lite snabbare och få igenom det. Att jag hänger kvar i innerhanden istället för att göra små snabba moment.  Detta är lite som vi tog upp och det känns bra att kommit dit att kunna se de. Och att nu kunna ta tag i dem problemen.

Det var Thyara som fick följa med på träningen denna gången. Hon var lugn men ändå energisk. Jag tänkte hela tiden på när jag red att andas och att våga ta snabba hjälper istället för långa och hängande hjälper. I traven fick vi till det bra och jag fick henne att spåra fint i höger varv. I vänster varv känns det som att hon inte har jämnt stöd i båda händerna utan blir tom i innerhanden. Jag saktade av och Alette visade och förklarade. Sen på att igen. Allt handlade om att jag inte fick tag i hennes yttre bakben. Men efter att prövat mig fram med lite olika hjälper och positiner så hittade vi dit. Hon blev lik sidig och jag fick ett jämnt stöd i handen. 

 I galoppen sen så tränade vi på att det får ta tid att komma ner i en lugnare galopp efter att jag har låtit henne galoppera på framåt. Små hjälper och tid. Jag hann att tänka på att jag faktiskt måste komma ner i sadeln och rida. Inte sitta ovan på utan komma ner och sitta mer på sittbenen. Ja flyttade henne i galoppen inåt till trekvarts linjen och sen större galopp språng framåt. Jag fick med mig henne fint där. Vi bytte sedan till höger varv. Där blev hon lite bitig i inner tygeln och jag fick inte henne alls att flytta innanför spåret. Hon blev spänd och jag med. Jag stannade upp och reflekterade samtidigt tillsammans med Alette. När jag landat så började vi på övningen igen. Jag lättade av på ytter tygeln och mjuknade i innerhanden och vips så flyttade hon hur lätt som helst. 

Vi avslutade passet med att trava igång på lång tygel ifrån skritt och sedan sakta av till skritt igen. Det gjorde hon faktiskt rätt så fint. Detta för att se om hon var framme för skänkeln och kunde bromsa för sätet. Jag åkte hem med ett lugn i magen och många tankar. Men det här var verkligen behövligt och öppnade upp nya dörrar. Nu blickar vi framåt och tränar på med nya saker.

Det är

Tungt att inse att man inte kan.

Ridningen som jag sagt har blivit så mycket svårare. Det känns som jag hittar en nyckel ena dagen. Men dagen efter tappar jag den igen. Det är så mycket att lära in om saker och ting som jag aldrig hört talas om. Att ändra sitt tänk, ha en plan och förstå innebörden. Just nu känner jag mig besviken på mig själv. Att jag inte har tålamodet och att jag inte kan lösa problemet. Ibland vet jag vad problemet är andra gånger undrar jag. Ska man älta samma övning tills de går eller ska man backa och "ge med sig?". 

Efter att gråtit ut på min tränares axel och fått lite pepp så fick ja lite svar på mina frågor. När man löst ett problem så möts man sedan på ett annat. Men när det känns förjävligt och jag känner att jag inte kan lösa det så är det okej att släppa det och gå tillbaks till grunden. Att klara av det och sen nöja sig. Lära mig att sluta med en positiv känsla även om det innebär att jag backat bandet. Det är inte lätt att rida om det skulle vara så så skulle jag alla kunna rida OS,  eller hur? 

Nu har jag bestämt mig för att ha en mer plan. Gå in i paddocken och ha en övning vi ska satsa på att göra istället för bara rida runt. Att ha mer variation i ridningen, bommar, skogen, dressyr och hoppning. Nu är allt bara så enformigt och jag hamnar inom ramarna istället för att variera. Jag måste jobba med min inställning att det är okej och inte alltid ha ett pass. Alla andra har väll det så också?  Nej nu ska den psykiska biten jobbas på. Att få ett lugn och ha en plan. Det börjas på redan imon.

 Har ni några svackor?


RSS 2.0